Könsorättvisor i skönlitteratur -- synliggörande eller cementerande?
När jag läste boken En man med litet ansikte av Helene Tursten började jag fundera över vilken den bästa strategin är för att förhålla sig till jämställdhetsfrågor. I den boken råkar flera kvinnor, bland annat huvudrollen Irene Huss, ut för ett antal könsorättvisor.
Att belysa dessa tror jag i grunden är bra. Att kvinnor motarbetas på sina arbetsplatser händer i verkligheten och om det också händer i böcker kanske fler får upp ögonen för problemet (och dess vidd) och försöker göra något åt det. Nackdelen är att synliggörande kan fungera cementerande. Om kvinnor i böcker måste lägga ned sin karriär när de blir gravida kan det förmedla en känsla av att det helt enkelt är så det fungerar.
Motsatsen är att utgå från ett idealsamhälle. Jag kan inte uttala mig om vad som är Jan Guillous idealsamhälle, men i exempelvis Madame Terror lyfts både karaktären Mouna al Husseini och Condoleezza Rice fram som väldigt starka och kompetenta. Visserligen möter även Mouna på motstånd men om jag minns boken rätt var grunden i alla fall positiv.
Att visa upp ett positivt idealsamhälle är bra eftersom det lyfter fram positiva förebilder. Nackdelen med det är att det klassiska "i princip-tänkandet" kanske blir mer utspritt eftersom det framstår som att det finns många som följer principen. Det jag menar med "i princip-tänkande" är att det finns många som anser att något (exempelvis lika delad föräldraförsäkring) är bra i princip men att det i just deras fall inte fungerar.
Det här balansgången gäller ju inte bara, som ovan, i fallet med hjältarna utan också när det gäller offren. Kvinnor blir inte sällan kidnappade, mördade och våldtagna i böcker, tv-serier och på film. Även här går det att fundera över om det handlar om ett positivt synliggörande eller ett negativt cementerande. Fördelen med att kvinnor är offer är att problemet belyses. Nackdelen är att det kan cementera synen på kvinnan som ömtålig och värnlös. Detta i sin tur kan spä vardagsrädslan och kanske göra att kvinnor begränsar sig själva.
I fallet med offren handlar det nog om proportioner och detaljer. I stället för att en kvinna blir överfallen av en konstig man i en mörk park kanske hon kan bli misshandlad av någon hon har en nära relation till, exempelvis. Och om det nödvändigtvis måste vara ett överfall av en okänd konstig man kanske det inte alltid behöver vara en kvinna som är offret.
När det då gäller hjältarna tycker jag det blir lite svårare. I En man med litet ansikte så händer det vid ett par tillfällen att en av karaktärerna i boken reagerar över en orättvisa och ryter ifrån. Detta händer exempelvis när en kvinnlig polis blir kallas "hora" av en kollega. Detta tror jag är en bra strategi. Summa summarum blir således att alla böcker borde ha minst en feminist som är rapp i käften bland karaktärerna.
Kommentarer
Skriv en kommentar till den här sidan